Volpino Italiano - avelsstrategi (RAS).

Rasstandard

Uppdatering utav RAS
 

Uppföljning utav RAS 2012 som var sammanställd 2005.

Våra kortsiktliga mål: (5 år där inget annat anges)
Genomgång utav delmålen efter 5år.

Strategins mål och syfte.

Målet är att avla fram en exteriört fin ras, med en god hälsa och ett gott temperament.
Dokumentet skall vara ett regelverk för hur detta arbete skall bedrivas för att uppnå målet.
Målet i sin tur är indelat i en övergripande policy och en strategi med kvalitetsmål uppdelade i två etapper.
Detta är del 2.

Historik.

Volpino är en av ättlingarna till den europeiska spets som förekom redan under bronstiden i de
centrala delarna av Europa, bl.a. bevisat av skelett och fossilfynd från gravhögar och pålbyggningar.
Volpino har med andra ord samma ursprung som de tyska spetsarna, vilka den inte är en ättling till, men släkt med.
Volpino har fötts upp i Italien sedan urminnes tider. Den har varit en gunstling hos adeln vid hoven liksom hos ”vanligt folk”.
Rasen uppskattades speciellt för sin instinktiva vaktegenskap och vaksamhet.
Michelangelo hade volpino och under 1800 talet var rasen känd som outtröttligt sällskap till körsvenner i regionerna Toscana och Latium.
Hundarna var alltid redo att högljutt skällande annonsera alla främlingar och vagnarna de mötte efter vägarna.
Rasen är rekonstruerad från Volpinos som har levt fria och vilda i Italien, vilket var en följd av våra två världskrig på 1900-talet.
Volpino Italiano fick sitt första fotfäste i Sverige och Finland genom Åsa Hammond på 1980-talet, en svensk importör av Italienska Volpinos och en uppfödare i egen regi.
Rasen är fortfarande under utveckling och har ännu inte en homogen typ utan variationerna är spridda. Rasen är förhållandevis frisk och hundarna blir ofta mycket gamla.
I nuläget både i Italien och Sverige, har rasen stigit i aktning med fler seriöst intresserade utav rasen.
Och standarden har blivit mer likriktad.

 Helhetsintryck 

Volpino skall vara en liten spets, mycket kompakt och harmoniskt
byggd med lång och strittad päls.

 Önskan att utvärdering av avkomman bör göras:

Att utvärdering av avkomman bör göras när en hanhund fått 6-8  kullar (30-40st avkommor)
Att utvärdering av avkomman bör göras efter tikar som haft 3 kullar.
Det har inte gått att få in något omfattande material från berörda uppfödare, men vid förfrågan har man svarat muntligt, att samtliga inte har sett någon försämring utav avkommarna vare sig av hanar eller tikar. Vare sig när det gäller hälsa eller typ.

Mentaliteten:

Utvärdering bör hänsyfta på, rasens specifika temperament, det vill säga: den ska vara glad, modig, vig, lyhörd, vaksam och extremt familjekär.  
Vilket inte ändrats till något sämre utan har bevarats som önskvärt.
Och vi kan konstatera att rasen lever upp till detta mål.
 
Hälsan:

Att avkommorna är friska utan sjukdomar, samt avsaknad av förekomst av Lins Luxation.

Ang Lins Luxationen: Utav de hundar som har ögonundersökts har det inte blivit någon ökning utav drabbade individer,
utan de fåtal som registrerats drabbade (5st) är alla släkt med den från början drabbade hanhunden.
Därför avråder vi från att använda den linjen och att bedriva så kallad linjeavel på densamma.
Vi uppmanar alla att låta ögonspegla sina hundar och framförallt de individer som skall gå i avel.
Det går även att numera gentesta sina hundar mot Lins Luxation dels genom sk. Topsning eller med blod. Laboratorier för det finns i Finland och USA. Att därmed i framtiden kunna undvika hundar som är drabbade och att inte para anlagsbärare med anlagsbärare.
Detta är frivilligt men avelsdjur bör vara ögonspeglade ua vid en ålder utav 2-3 år eller senare, men innan parning.
Vår ambition är att öka kunskapen om avel och uppfödning hos uppfödare och hanhundsägare. Vilket vi kontinuerligt försöker med information på vår hemsida.
Att inavelsgraden ej får öka. Idag är det lättare för uppfödare att planera sina parningar mycket på grund av SKK avelsdata vilket är en enorm tillgång.

Ang inavelsgraden: Vi har i dagsläget fått en betydligt lägre inavelsgrad, vilket är glädjande. Resultatet har fallit väl ut, på 7 år har snittet sjunkit från 9,3% till snitt 3,8% vilket är utmärkt.
Det finns fortfarande allt för få nya hanhundar med annorlunda härstamning än vad som skulle vara önskvärt.
Men glädjande är att 5st nya hanhundar har kommit under de senaste åren samt en ny tik. 4st hanar från Italien och 1 från Norge samt tiken från Italien, alla med lite annorlunda härstamning, vilka vi tror skall bidra på ett positivt sätt i aveln. (Men att hitta nya hanhundar med helt annorlunda blodslinjer är inte lätt.)

Extriör:
Att kontinuerligt öka kunskapen för sambandet mellan konstruktion och rasens ursprungliga funktion hos både uppfödare och extriördomare. Vår klubb har medverkat vid SSUK dommarkoferans för att öka kunskapen av Volpinons typ och konstruktion samt skillnaden på en Volpino och en Japansk spets.
Vi har sammanställt tillsammans med SSUK ett domar kompendium, till domarkonferensen 2008.
Vi har även deltagit i ett mer inofficiellt möte med domare i Öst, där vi påpekat skillnaden mellan en Volpino och en Japansk spets.
Vilket vi tror har givit resultat hos många som i dag dömer Volpino. Uppfödare utav rasen har även blivit mer medveten om att bibehålla den höga kvaliteten/kvantiteten av hundar som tilldelas minst exelent i bedömningen.
De individer som på senare år visats på utställning är av mer homogen typ och med god kvalitet, vilket är glädjande
Information om vår ras görs kontuerligt även på vår hemsida. Med bilder och text.

Registrerings statistik från 2005-2011
Importer inom parentesen

Registrerade valpar har ökat något, beroende på att några uppfödare har tillkommit.
Vårt mål är att sprida vår ras mer och hälsar nya uppfödare välkomna.
Samt har fler hanhundar används i aveln, vilket är bra. För att fördela generna mer och därmed minska överanvändning av enskilda individer. Och därmed undvika för snäv avel.

För att öka informationen till allmänheten :

Vi har bl.a. medverkat med att ha ”rasmonter” 4 år i rad på Stora Stockholm utställningen, vilket har varit mycket possetivt! Vi deltog även på raspgraden de gångerna. Dessutom på husdjursmässan i Vårgårda sommaren 2009 vilket också var välbesökt. Informationsblad om rasens särdrag har vi för att kunna dela ut vid efterfrågan vid dessa tillfällen. Samt försöker vi att ha så mycket information om rasen vi kan på klubbens hemsida. Dessutom har vi haft 2-3 utskick per år till våra medlemmar.

 Avelsrådet i Volpino Italiano Sällskapet

Annika Hjälm

-------------------------------------------------------------------------

1.1 Strategins mål och syfte

Målet är att avla fram en exteriört fin ras, med med en god hälsa och ett gott temperament. Dokumentet skall vara ett regelverk för hur detta arbete skall bedrivas för att uppnå målet.
Målet i sin tur är indelat i en övergripande policy och en strategi med kvalitetsmål uppdelade i två etapper

1.2 Strategins tillkomst och bakgrund

Inom Sverige är SKK ytterst ansvarig för att RAS-projekten fullföljs. Under SKK är vår paraplyorganisation SSUK ansvarig för rasklubbens arbete.

1.3 Ansvar för strategin

Ansvaret för strategins efterlevnad och fortlevnad åvilar styrelsen för Volpino Italiano Sällskapet. Styrelsen skall utse ett avelsråd som ansvarar för den praktiska efterlevnaden och underhållet av detta regelverk. Utses inget avelsråd så ansvarar styrelsens ordförande för detta.

Styrelsen skall utse ett avelsråd. Styrelsen kan dock inte delegera ansvaret utan endast definierade arbetsuppgifter.
Kunskapsinhämtning och information är viktiga beståndsdelar i arbetet samt att avelsstrategin är känd, accepterad och efterlevs.
Arbetet består av en uppföljning och prövning av genomförda åtgärder vad avser deras relevans och konsekvens. T ex genom årsvisa körningar av Genetica LatHunden och kontroller av SKK’s hunddata genom registreringsnumret.
Vid uppföljningar och tester skall uppfödaren och aktuella hundägare bidra. Befintliga veterinärutlåtanden , friskintyg och besiktningar skall vara tillgängliga.
Avelsrådet är sällskapets officiella representant i avelsfrågor.

Volpino Italiano fick sitt första fotfäste i Sverige och Finland genom Åsa Hammond på 1980-talet, en svensk importör av Italienska Volpinos och en uppfödare i egen regi.
Rasen är rekonstruerad från Volpinos som har levt fria och vilda i Italien, en följd av våra två världskrig på 1900-talet
Rasen är fortfarande under utveckling och är ännu inte en homogen typ utan variationerna är spridda. Rasen är förhållandevis frisk och hundarna blir ofta mycket gamla.
Däremot har ett begränsat antal hundar fått s k lins luxation och därför rekommenderar vi ögonspegling för alla avelshundar, hane och tik.
Eftersom hundarna är relativt nära släkt och inavelsgraden är hög så måste vi minska den i framtiden genom en konsekvent avel, detta är vår främsta ambition.

Rasen är mycket livlig, glad, lekfull och tillgiven sin familj. Rasen har en stark personlighet och är misstänksam mot främlingar. Den är en bra vakthund som skäller lätt. Rasen bör dresseras med fasthet.
Volpinon är alltså tillgiven och en god lekkamrat som anpassar sig bra till ett liv som innehund. Det är viktigt att komma ihåg att Volpinon trots sitt söta, hjälpsökande yttre är tuffa och självständiga hundar som är väl skickade att ta hand om sig själva.

Det som måste observeras är att hålla koll på lins-luxation, ett par konstaterade fall har förekommit. Vi rekommenderar därför att hundar som skall användas till avel ögonspeglas av veterinär med denna specialitet. Ögonspegling bör ske tidigast vid två års ålder men helst först vid tre år.
Lins-luxation är en ärftlig defekt och får inte föras vidare inom rasen. Hundar som inte är ögonspeglade rekommenderas därför inte till avel. Vi måste också vara mycket vaksamma för drabbade linjer!
Inget oroande eller i övrigt av vikt har framkommit. Rasen är frisk och individerna blir jämförelsevis gamla. Hälsotillståndet har kontrollerats mot försäkringsbolagen uppgifter 2003 och genom en enkät till samtliga medlemmar i december 2004.

När tikarna klart markerar att de är ovilliga att para sig med en viss hanhund så är det en signal som är värd att lyssna till. Tiken ”vet” bättre än uppfödaren om hanens MHC-gener passar med hennes eller inte. Tvångsparningar är ett effektivt sätt att bryta sönder denna naturens skyddsmekanism mot genetiskt utarmning av ärftlig variation i ett av djurens viktigaste gensystem.

Flertalet känner väl till att stark inavel både leder till ökande känslighet för infektionssjukdomar och sjunkande fruktsamhet.
Den som letar efter avancerade program för att komma till rätta med dagens problem i hundavel bör i stället försöka förstå de enkla men grundläggande villkoren i naturens avel med vilda djur.

Följande analyser grundas helt på uppgifter i SKK´s rasdata och omfattar endast hundar för vilka registreringsuppgifter innehåller födelsedatum. Därmed omfattar analyserna främst svenskfödda hundar. Antalet hundar utan födelsedatum är dock 102 stycken totalt i databasen. I huvudsak rör det sig om importhundar.

Trots att rasen uppenbarligen har tillvuxit i antal i början av 2000-talet ligger den genomsnittliga inavelsnivån över den som åstadkommes vid normal halvsyskonparning för både 2002 och 2003

En studie av parningstyper, dvs. hur närbesläktade kullarnas föräldrar varit så som framgår av stamtavlan och utan direkta inavelsberäkningar, visar att man i huvudsak undvikit mycket nära släktskapsparningar.
För att det då skall vara möjligt att upprätthålla en rimlig bredd i aveln bör ingen hanhund tillåtas att producera med än maximalt ca 5 % av antalet valpar i en generation och helst inte över 2 %.
Med så få valpar som 40 innebär det för en ras med så få individer som i den svenska stammen av volpino italiano att ingen hane borde tillåtas producera mer än två kullar. För att då upprätthålla någon avelsbred bör tikar normal inte heller få mer än högst två kullar. Vill man utöka valpproduktionen mer framtvingar det med nödvändighet mer importer för att det skall bli möjligt att undvika alltför nära släktskapsparningar.
Därtill bör de som svarar för rasklubbens avelsrådgivning ges befogenhet att inte bara föreslå vissa avelskombinationer utan och också direkt avråda från fortsatt avel på redan överutnyttjade hundar eller härstamningslinjer.

Den veterinära statistiken inskränker sig till ett fåtal ögonlysningar utan några oroande tendenser. Materialet är dock alltför begränsat för att tillåta några slutsatser.

De analyser som redovisats ger ingen anledning till farhågor inför den nära framtiden när det gäller rasens avelsbas och förluster av ärftliga variation. Kullstorleken är låg, vilket dock är vanligt i småvuxna raser. Den relativt kraftiga minskningen av kullstorlek redan vid inavelsnivåer under 25 % kan också tyda på att rasens underliggande ärftliga variation är låg.

Fortlöpande analyser av den verkliga genetiska variationen med jämna mellanrum ger sedan möjlighet att direkt se effekterna av den genomförda avelsstrategin på den egna rasens genetiska utveckling. Det kan inte uppnås enbart med beräkningar av inavelsgrad utifrån kända stamtavlor utan måste ske genom analys av variation i DNA.
Prov av det slaget är i dag relativt enkla att ta och kostnaderna för analyser sjunker för varje år som går. En DNA-analys av ca 30-50 utvalda hundar skulle ge ett ”snapshot” av den genetiska variationen i rasen så som den ser ut för dagen.

Inom praktiskt taget all hundavel saknas information om så viktiga förhållanden som hundars genomsnittliga livslängd och deras verkliga fruktsamhet. Uppgifter om livslängd skulle ge en betydande extra information om hälsotillståndet i en ras. Mer exakta uppgifter om fruktsamhet skulle ge tydliga och tidiga varningssignaler
Allt framgångsrikt avelsarbete bygger i grunden på grundlig och tillförlitlig information om enskilda individer och deras egenskaper. När det gäller att åstadkomma förändringar genom systematisk avel blir en djurstam därför aldrig ”större” än det antal individer om vilkas egenskaper vi har någon rimlig kännedom.
Det kommer troligen att dröja länge innan man får till stånd någon mer allmän registrering av parningar, faktiskt födda valpar och hundars ålder när de dör en naturlig död, dör genom olyckshändelse eller måste avlivas på grund av sjukdomar och defekter. Alla uppgifter av det slaget skulle underlätta avelsplaneringen inom en ras. För rasens framtid vore det därför ett steg framåt om rasklubben själv tills vidare tog initiativ till att samla in uppgifter av det skisserade slaget.
Det är inte nödvändigt att sådan insamling täcker hela rasen. Redan en redovisning från en grupp uppfödare med god planering av sin uppfödning skulle tillföra mycket av värdefull om tillståndet i rasen som helhet.

Rasen har en hög inavelsgrad. Rasens brokiga historia är en av orsakerna. Rasen har nästan helt dött ut flera gånger under sin historia. Så sent som på 1960-talet fanns det endast en handfull individer registrerade i Italien. Några entusiaster har restaurerat rasen igen, man fick då använda de hundar som man fick tag på, d v s fånga så många som möjligt och avla vidare på dem. Det blev en ganska begränsad population med ganska snäv inavel. Vilket Italienarna är observanta på och även vi här i Sverige.

Volpino Italiano Sällskapet har som ett övergripande mål att väcka intresse för och främja avel av mentalt och fysiskt sunda samt exteriört fullgoda Volpinon.
Vår ras utveckling och framtid grundar sig på valet av avelsdjur samt att aveln måste vara målinriktad, långsiktig och hållbar så att den inte leder till brister vad gäller hundarnas mentalitet, hälsa och exteriör. En grundförutsättning för detta är att vi inte tillåter att rasen töms på sin genetiska variation.

Sällskapet skall få ner inavelsprocentsatsen till en acceptabel nivå under den kommande tioårsperioden och se till att inte rasen töms på befintlig genetisk variation.
Att få ner inavelsprocentsatsen är vårt huvudsakliga kvalitetsmål under de kommande 5 och 10 åren.
Som en följd av den nu höga inavelsprocentsatsen måste vi också vara uppmärksamma på att inte genetiskt betingade defekter får fotfäste i rasen
Åtgärder skall vidtas så att inte ärftliga defekter får fotfäste inom rasen och att inte rasen töms på befintlig genetisk variation.
Detta åstadkoms genom att alla individer som används för avel bör genomgå en ögonspegling tidigast vid två års men helst vid tre års ålder, detta innan första aveln. .
Sällskapet bör vara uppmärksam på andra eventuellt ärftliga defekter p g a inaveln.
Avelsdebuten som skall ske tidigast vid två års ålder men helst först vid tre år för hanar och tikar är ägnat att ge utrymme för att upptäcka defekter hos rasen men också ägnat att får ner antalet kullar per individ.
Detta förenat med Per-Erik Sundgrens rekommendation om färre kullar per individ och flera individer i avel skall ju borga för en större genetisk variation inom rasen än vad annars skulle vara fallet.
Detta kan också realiseras enligt Per-Eriks förslag om DNA-tester för att fastställa den verkliga variationen för att erhålla ett bättre underlag för avelsplanering. När detta blir ekonomiskt försvarbart.
Medlemmarna skall uppmuntras att söka mindre besläktade eller importer som inte är besläktade till sin avel. Avvikelser mot detta regelverk uppmärksammas på vår hemsida och via vår valphänvisning

Uppfödare bör aktivt söka rätt på mindre besläktade individer inom landet eller genom import för att kraftigt sänka den genomsnittliga inavelsgraden i kullarna.
Den genomsnittliga inavelsnivån skall vara 6,25 - d v s högst kusinparningar.
Individer med genetiska defekter skall inte användas i avel.
Ögonspegling u. a. bör ske av individer vid tidigast två års ålder innan dessa tillåts avla.

Målet skall vara att få ner den redovisade inavelsnivån till 2-3 %.

5.6.1 Kortsiktiga mål - utvärdering

En utvärdering av avkomman skall göras när en hanhund fått 2 kullar.
En utvärdering av avkomman skall göras när en tik fått 2 kullar.
Vid utvärdering av inavelsgrad och liknande används Genetica LatHunden eller motsvarande.

5.6.2 Mentalitet

Utvärdering skall ske av individernas temperament vad avser följande:
Att hunden är:
glad
modig
vig
lyhörd
reserverad (inför främlingar).
alert och vaksam
mycket familjekär.

5.6.3 Hälsa

Kontroll att avkomman är frisk utan genetiska defekter. Speciellt att inte lins-luxation finns
hos individerna, avel får ej ske med sådan individ, kontrollen gäller även vuxna hundar.

5.6.4 Avelsstruktur

Öka kunskapen om genetisk variation, avel och uppfödning hos uppfödare och hundägare.
Öka kunskapen om vikten av att minska inavelsgraden.
Öka kunskapen att inte få överutnyttja vare sig hanhund eller tik i avel.

5.6.5 Exteriör

Att öka kunskapen för sambandet mellan konstruktion och rasens ursprungliga funktion hos uppfödare och exteriör domare.
Att bibehålla den höga kvaliteten och kvantiteten av hundar som tilldelas minst en 2’a.